När dottern ska sova läser vi lite och sen sitter jag i min fotölj i hennes rum och stickar medan hon lyssnar på någon saga från storytel och somnar. Det är en skön stund. Ibland småpratar vi lite men oftast inte. Idag var hon dock inte på humör och efter ett par tillsägelser om att ligga stilla blev hon arg.
Hon kastade täcke, kudde och hund på golvet och sa att hon minsann aldrig mer skulle sova. DÅ är det extra bra med stickningen för mig. Jag kunde lugnt säga okej och stickar vidare, varpå hon kom till ro efter en stund och ville ha tillbaka täcke och hund och somnade 😉
Stickning är med andra ord lite som ett externt, bärbart extra tålamod. Inte dumt att ha ibland, eller hur?