Nu är det nog.

Varning för ett litet ilsket inlägg som inte är stickrelaterat förrän mot slutet.

Vården… Man kan ju tro att jag gillar den, så många vårdbesök som jag haft under de senaste åren. Och visst, jag är väldigt imponerande av den omsorg och kompetens som många visat. Men väntetiden! Argh! Efter att ha väntat dryga 3 månader på en tid på smärtkliniken fick jag träffa en bra läkare som gav min några uppgifter att ordna med innan hon skulle återkomma inom 2-3 veckor. Börja på vattengympa (check), anmäl dig till föreläsningar om smärta (check) och sluta med tramadol (check). Efter fyra veckor fick jag veta att hon skulle ringa idag kl 16 (alltså en väntetid på 6 veckor inte 2-3). Men klockan kl 14 ringer sköterskan och säger att läkaren inte är i tjänst idag. Kanske kan hon återkomma senare i veckan… Eller inte. Bara att vänta och hoppas. Grejt. När jag nu inte haft värktabletter på två veckor är jag inte direkt sugen på att vänta mer på att få höra vad läkaren tänkt sig istället för tramadol Men jag kan ju inte göra annat tyvärr. Eller ja alltså, det jag kan göra gör jag ju. Jag stickar. Och stickar och stickar. Allt för att koppla bort värken efter bästa förmåga. Stashen har krympt märkbart sedan jag blev sjukskriven i februari. Inte minst sedan jag införde köpstopp för stickrelaterade produkter den 1 augusti. Men nu är det nog. Jag har helt enkelt ingen lust att ha köpstopp när värken är värre än någonsin samtidigt som väntetiden för att få hjälp liksom inte är vad den borde. Köpstoppet är härmed hävt. Så det så. 

Mot Yll & Tyll för att köpa något onödigt lyxigt och fint garn att döva värken med!